Sitter här på Lima flygplats och det är inte mycket kvar av den här resan. Tiden i Peru har mer eller mindre rusat iväg, men tur är väl det för det betyder att jag har haft det himla bra.
Det är tre månader som har varit super intensiva. Jag kan inte ens räkna hur många nya människor jag träffat och inse hur mycket jag har upplevt. Det är för många bra stunder, så många så att några av dem nästan har försvunnit ur minnet. Starka minnen är dock kvällar på hustaket med gänget tittandes ut på Cusco i natten. Bra dagar med barnen på projektet. Resorna jag gjort. Det finns mycket mer, men slutar där så ni inte blir allt för avundsjuka.
Det jag tar med mig hem är hur otroligt Materialgalna vi är i Europa. Hela tiden skapar vi behov i våra huvuden på saker vi "behöver". Vi kanske inte behöver allt det där, kanske skulle vi må bättre om vi levde lite mera primitivt. Ett uttryck som vi använde dagligen var "fuck society" och ja faktiskt. Inga friheter bara jobb och sen ska vi ta pengarna, köpa onödigt skit så att allt stannar i samma kassa. Vi sa det, hur härligt skulle det inte vara om allt inte handlade om pengar. Om man bara kunde leva livet, resa omkring. Nu låter jag ung och naiv, men det känns bara deprimerande att samhället tvingar oss till ett liv i rutin och behov. I Peru behöver människorna jobba som oss andra förstås, men de har andra värdesättningar. Det är att ha en bra stund som är i fokus inte en ny plasma-tv. De lever enkelt och avslappnat. Jag älskar att man kan komma försent och att det är okej. För varför ska man stressa? Det finns alltid en bra anledning till att vara sen. Vi borde försöka gå tillbaka, leva enklare, men det sorgliga är att det inte är möjligt. Vi är hjärntvättade i Europa. Jag kan inte sluta att tänka att jag behöver en ny dator för att min gamla har en föråldrad och tråkig programvara eller att jag behöver en ny kofta för de jag har är för sommriga och det går ju inte. Fuck society. Alla dessa behov, allt hets kring bra utbildning och bra jobb, all denna stress. Vad jag ska göra med den här insikten vet jag inte. Kommer sluta som alla andra för det är hur vi valt att världen ska se ut. Skulle bara önska att det kunde vara lite friare, att jag kunde leva livet i Peru hela livet.
Meeeen nu älskar jag det gamla, "fria", fjällhöga nord och är super glad över att vara på väg tillbaka. För trots allt så är det hemma.
Min sista vecka bestämde jag mig för att ta ledigt från volontärarbetet och åka ut och se lite mer av Peru! Fick med mig min kära rumskompis Paola och vi begav oss söderut mot varmare breddgrader. Målet var mer värme och sol. Arequipa eller den vita staden som den också kallas var fantastisk! Vi gick bara runt och strosade och kollade på alla vita, fina, gamla byggnader. Andra dagen så prövade vi på sporten river rafting och om ni har testat flumrider på tivoli så kan ni bara föreställa er hur kul det var! Sen bäcken och landskapet... Otroligt!! Vi blev vänner med instruktören och han bjöd oss på barbecue kväll med spel! Hur roligt som helst! Han blev dock väldigt förvånad när vi sa vår ålder. Alla i Peru ser väldigt unga ut för sin ålder så antar att det har med det att göra.
Vi åkte även runt på villovägar i de små combisarna som finns stort sett överallt i Peru. Första efm hamnade vi mitt ute i slummen och fick se ett helt annat Arequipa vilket var en lärorik upplevelse. Vissa hus var som ruiner.
Arequipa är beläget mellan två vulkaner och landskapet är lite grönare och storstad jämfört med mitt kära Cusco. Det är inte lika turistigt vilket vi framför allt märkte på responsen vi fick från alla män på gatorna.
Har aldrig i hela mitt liv blivit så uppskattad för mitt yttre. Andra morgonen var det en parad och hela den manliga halvan började applådera och busvissla när vi gick förbi, kände oss som kändisar!
Sista två dagarna åkte vi vidare två timmar ut mot kusten och stranden i den mysiga staden Mollendo. Så färgstarkt och gästvänligt. Världens finaste strand och noll turister. Vi träffade ett trevligt gäng med grabbar som vi spenderade en timme med. Knäckte en varsin cerveza och delade livserfarenheter. De var helt fascinerade över att vi var så unga och reste själva. Först trodde de att vi var ute på rymmen för att de tyckte att det var helt orimligt att våra föräldrar skulle låta oss åka iväg så långt hemifrån.
Här i Peru är det vanligt att ungdomarna bor hemma tills de är trettio, ibland helt försörjda på föräldrarna. Det är väldigt familjärt och ofta bor mor/farföräldrar, föräldrar och barn i samma hus. Vår galna resekultur finns inte. Två av de här killarna ville dock väldigt gärna resa men fick inte eller var rädda för vad deras föräldrar skulle tycka.
Vi avslutade vår resa med take away ceviche vid en utsiktsplats med våra nya vänner från Arequipa!
Mina volontärveckor är numera slut och det har varit en väldigt annorlunda men bra upplevelse och erfarenhet. Första veckan var tuff. Lära sig namn, få respekt, planera vad man skulle göra och räcka till för alla barn på samma gång. Alla vill leka med dig, men problemet är att de vill leka med dig själv och vi är bara tre (ibland mindre) volontärer på tjugo barn. Det brukar dock lösa sig om man fint medlar med dem att vi kanske kan spela flera. Sen kom jag och en annan volontär på idéen att vi kunde lära dem sången huvud, axlar, knä och tå på engelska! Vi målade en gubbe som barnen fick fylla i och sen så lärde vi dem vad allting hette och skrev namn. När vi sedan skulle börja sjunga och göra rörelser blev alla väldigt blyga. Det här var inte något de var vana vid. Först var det bara tre barn som dansade och försökte sjunga, men desto längre vi stod där desto fler barn deltog och tillsist stod vi alla där och dansade, sjöng och skrattade. Det var en helt otrolig känsla och vi båda volontärer kände att Jaa idag hade vi faktiskt lyckats uppnå det som vårt arbete handlar om. Barnen fick leka av sig och slippa allt ansvar, samtidigt som vi faktiskt lärde dem något. De kommande veckorna var det inte ovanligt att de frågade om vi kunde sjunga den där kroppssången igen och frågade vad det var ögon hette nu igen på engelska. Jätte roligt. Vi gjorde senare liknande aktiviteter som det, men även andra enklare lekar som hela havet stormar.
Jag hade rädslan att jag skulle möta några av barnen ute på gatorna på kvällarna och det hände faktiskt två gånger. En av gångerna slutade det med att den lilla killen ville vara med mig och han följde efter mig i en timme. Detta var väldigt obehagligt då jag inte kunde göra något för honom. Jag skulle aldrig ge honom pengar då det är som att stödja barnarbete då pengarna går direkt till föräldrarna och jag kunde ju inte direkt ta med honom till mitt residens. Det slutade i vilket fall med att jag köpte happy meal till han och hans vänner, för då visste jag iallafall att pengarna gick direkt till honom och inte till föräldrarna.
Tiden gick fort och snart var det min sista vecka på projektet. Jag hade hunnit komma nära många av dem, och det kändes tråkigt att jag inte skulle kunna finnas där för dem mer. En tjej hade fått upp sitt självförtroende så mycket under de veckor jag var där och är så mycket mer framåt nu. Det är så många som verkligen ser mig som den jag är och inte bara en volontär. Det är nämligen vanligt att de bara kallar en för amiga de första veckorna för att de inte kan ditt namn. Detta är inte konstigt då de har mängder med olika volontärer, men det känns då extra bra när de faktiskt kan ditt namn. Man känner att man verkligen kanske gör något för dem och att de gillar det. Kramar hör också till vardagen och sista dagen måste det varit över en hundra. Jag och en liten flicka åkte och köpte en tårta som hon valde ut som jag bjöd på. De fick alla medaljer av mig som jag hade gjort där det stod att allt är möjligt bara om de själva vill det. För jag tror att många av de här barnen känner sig väldigt låsta och att de inte kan ändra så mycket på sina liv. De har sina öden helt enkelt. Jag ser något annat. De är så kreativa när de kommer till projektet och de vill verkligen något med sina liv många av dem. Jag ville i vilket fall visa att jag tror på dem. Jag fick i gentjänst många små uppträdanden med sånger och dikter vilket var väldigt fint.
Att ha varit volontär är något jag alltid kommer ha med mig. Att se hur förjävligt rent utsagt vissa kan ha det får mig att värdesätta mitt välstånd så mycket mer. Att ha gjort denna lilla skillnad gör mig även stolt över mig själv och jag hoppas att fler åker iväg och gör liknande saker. För en sådan liten uppoffring av din tid kan ge människor så mycket.
Har inte skrivit på väldigt länge men det har sina anledningar vill jag lova! Hamnade på sjukhus igen. Denna gång med matförgiftning. Var dålig i en vecka och senare så utvecklades det hela och jag fick en infektion runt mitt hjärta. Vilket var väldigt obehagligt och de senaste veckorna har jag helt enkelt bara försökt att fokusera på att bli bättre. Har tagit nya spanska lektioner, sovit, tittat på film och försökt att göra mitt volontärarbete.
Cusco livet är detsamma. Massor med nya volontärer varje vecka, vilket leder till många nya roliga kontakter. Utelivet var detsamma innan sjukdom. Upptäcker staden mer och mer och ser de fattiga delarna tydligare och tydligare. Det är festivaler varje helg och fyrverkerier. Cusco sover aldrig, det är en sak som är säker! Köpt en hel del med skit som jag tar med mig hem till min kära familj. Spenderat härliga eftermiddagar i solen på utsiktsplatser där du i stort sett ser hela Cusco.
Besökt gamla inka ruinerna i Cusco, saqsaywoman. Det var en helt otrolig eftermiddag där med min rumskompis Paola och en kille från Storbritannien. Inkafolket, historien och deras byggnader är fascinerande. De hade så mycket kunskap för sin tid.
Åkte iväg med mina cusqenska vänner och några tjejer från skolan till lares för att bada i varma källor en helg. Tälta ute. Var jätte mysigt. Massor av spanska. Dock knockade mina mediciner ut mig innan elva på kvällen.
Dagen därpå åkte jag och en åländsk tjej till sagred valley. Har ju redan min svaghet för det området men nu är jag helt såld! Landskapet är gripande! Bergen är så många, så gröna/vita, orörda, mäktiga... Det är så grönt och man odlar majs överallt.
Vi började med att åka till otalltambo för att se inkaruinerna där. Vi betalade en kille att vara guide. Han var trevlig, men ärligt talat helt kass på sitt jobb. Det vi fick ut av hans lilla föreläsning var i stort sett detta: - inka ruinen är formad som en alpaca för att det är ett heligt djur som man offrade mycket. Detta eftersom dess blod är så mörkt och man såg det som något speciellt - solprinsessans heliga tempel finns här - när en dörr har två portar så betyder det att det är ett tempel eller annan helig plats. - det är två berg i området och ett av de är en gammal Gud som blivit förstenad för att han startade krig mot sina söner av någon anledning. - varje år firar man när solen står som högst och lyser in i soltemplet som finns här
Vi hittade en skön taxisnubbe som körde runt oss till övriga platser. Vi började med morray. Detta är en expermientell plats. Inka folket testade att odla olika typer av växter och örter för att se vilken temperatur och jordnivå som passade bäst för respektive. Åkte vidare till las salineras som jag redan skrivit om här och redan besökt med andra ord, men min kamrat hade inte gjort det. För er som glömt; det är saltkällor i bergen.
Hade en helt underbar dag runt flängandes i taxi och bara att svischa förbi genom landskapet var värt pengarna.
Ålänningen Moa och jag åkte tillbaka till sagred valley en vecka senare för paragliding! Wooooow så chevere! (coolt)
Jag och en annan volontär som heter Braden tog vårt pick och pack och åkte till Huanchaco i en vecka, och vilket himlarike det var! Maten och boendet var super billigt! En natt på hostel mellan 40-80 kronor. Kulturen här är surfing. Det är det befolkningen gör, det är det turisterna gör och det var det vi gjorde. Vi hade en surfinginstruktör som vi snabbt blev vänner med. Det är de fina med Peru, alla människor är så öppna och vill lära känna en. Det spelar ingen roll om det är för en vecka eller en levnadstid. Det är aldrig konstigt att bara helt random bestämma kvällsplaner med någon du pratat med på gatan i tio minuter, eller någon som utfört ett arbete åt dig. Det enda man får räkna med är att de är minst tio minuter sena men det är också kulturen här. TRANQUILOOO!!! (lugn) I vilket fall så hade vi två/ tre trevliga kvällar med han och hans vänner där vi drack öl och spelade spel. Ingen av dem hade någon utbildning. Det de gjorde var att surfa och lära ut hur man gör det. Vi träffade även en tjej som vi lärde känna mina första veckor i cusco. Hon hade spanskalektioner i Cusco och nu jobbar hon som volontär i Huanchaco.
Vi åt också den kända rätten Ceviche vilket är rå fisk med olika typer av potatis. Jag tyckte det var jätte gott påminde mig om sillen i Sverige. Braden däremot som är amerikan tyckte att det var väldigt lustigt och var inte så jätte förtjust.
För att sammanfatta veckan så kan jag nu halvt som halvt surfa, skaffat mig ännu mera härliga peruanska vänner och ätit utsökt mat!
